Det som skiljer Montessori mest från en ”vanlig” skola är bland annat alla de pedagogiska materialen. De är upplagda så att barnen börjar på förskolan att arbeta med material som är konkreta för att sedan, efterhand som kunskapen och förståelsen ökar, gå över till mer abstrakta uppgifter.
Många av materialen är utformade så att flera sinnen blir inblandade, eftersom detta ökar minnet av inlärningen.

 

 

 

Genom att ge barnet möjlighet att själv välja aktivitet, tid och plats inom givna ramar får barnet själv kontroll över inlärningen. Detta minskar stressen och rädslan att inte ”hinna med” att lära sig tillräckligt fort. Istället bevaras lusten till inlärning och det egna ansvaret växer.
Eleverna går i åldersblandade grupper och lär sig mycket av varandra. Lärarna inspirerar, vägleder och undervisar enskilt eller i grupp. Denna miljön inspirerar barnen att söka mer kunskap.

 

 

Maria Montessori

Montessoripedagogiken har fått sitt namn från dess upphovskvinna, Maria Montessori, som levde mellan 1870 och 1952.

Hon var en Italiensk läkare som efter sin examen började arbeta på Roms universitets psykiska klinik där hon jobbade med mentalt handikappade barn.
Hon forskade mycket kring barns inlärningsprocess, och hennes viktigaste upptäckt, som ligger till grund för all montessori-pedagogik, är att alla barn är förprogrammerade att vilja lära sig saker - det är en del av människans överlevnadsstrategi.

Genom att uppmuntra barnet då det befinner sig i en viss inlärningsfas kommer inlärningen att gå mycket lättare och barnet minns det för livet. Pedagogiken tillsammans med hennes tankar kring respekt för individen och respekt för omgivningen genomsyrar Montessoris verksamhet än idag.